Tomas Moberg

Manifest

·····················

För en hållbar framtid

Oavsett vilka villkor vi lever under, befinner vi oss i samma existentiella situation: vi kan inte fly från vårt enda hem. Om vi vill överleva som art, måste jordens ekosystem bevaras. Om vi vill ge våra barn och barnbarn en framtid, måste vi i grunden förändra det samhälle som håller på att förstöra den väv av liv som håller oss vid liv. Vi måste agera tillsammans och kan inte längre skjuta upp det som skulle ha gjorts långt tidigare.

Men i den enda av mänskliga världar, förefaller vi paradoxalt nog leva någon helt annanstans. Vi undviker de svåra frågorna i tron att vi kan undkomma det ofrånkomliga. Vi försöker upprätthålla myten om att ett annat samhälle inte är möjligt och måste följaktligen omge oss av saker och ägna oss åt aktiviteter som får oss att glömma våra grundläggande behov, bortse från vår relation till naturen. Denna undflyende anpassning till en krympande livsmiljö bidrar i bästa fall till att ge kortvarig symptomlindring, men den hjälper oss inte att uppnå långsiktig hållbarhet.

Trygghet byggd på falska föreställningar är givetvis illusorisk. Rädslan för att förlora, rädslan för att dö, gör sig ständigt påmind. Så snart vi skymtar konturerna av en annan verklighet bortom alla distraktioner, spelar det ingen roll hur mycket pengar vi har på våra bankkonton, hur många övervakningskameror vi installerar eller vilka semesterorter vi besöker. Tillståndet i världen genomtränger våra sinnen, skakar om oss i all vår självupptagenhet. Inget lidande går att skydda sig emot i längden, men eftersom vi inte är villiga att acceptera dess existens, intalar vi oss snabbt att det inte finns eller berör oss. Vi uppsöker alla möjliga tillflyktsorter och försöker filtrera bort de obehagliga tankarna och känslorna med alla tillgängliga medel. Raffinerade flyktmekanismer för oss allt längre bort från varandra, bort från vårt enda hem. Ständigt uppkopplade sätter vi våra hjärnor i tjänst för att slippa se världen i ett klarare ljus. Men trots att vi blundar, stänger av, isolerar oss, lyckas vi aldrig riktigt tränga undan den obehagligaste av alla sanningar. Inte ens när vi sover, förmår vi fly från insikten om vår egen dödlighet, vårt tidsbegränsade liv på jorden.

Den obekväma, för var dag alltmer uppenbara sanningen är att roten till dagens sociala och ekologiska kris är ett samhällssystem som bygger på ojämlikhet, möjliggör exploatering av människor och tillåter förstörelse av jordens biosfär. I ett samhälle som hyllar individens och kapitalets oinskränkta frihet kan “mitt” och “ditt” konstrueras, gränser mellan “farliga” och “ofarliga” miljöer upprätthållas, “självförvållad” fattigdom kriminaliseras – massutrotning av arter ignoreras och en förödande irrationalitet göras till allmän lag. Om vi vill vända denna utveckling, kan vi inte längre leva i förnekelse, avstå från att ställa viktiga frågor, än mindre låta bli att göra allt vi kan för att förverkliga vårt enda långsiktiga alternativ.

Det är hög tid att vi bryter med alla destruktiva normer, vågar utforska solidaritetens möjligheter och nyfiket öppnar våra sinnen inför livets förunderliga mångfald. I ett alltmer ojämlikt samhälle som förändrar sig allt snabbare kan vi inte längre bortse från hur intimt förbundna vi är med vår livsmiljö, hur beroende vi är av andra arter och hur avgörande det kommer att vara att vi skapar nya sociala och ekologiska relationer. Det blir alltmer uppenbart att endast en global revolution av aldrig tidigare skådat slag kan föra oss vidare till en hållbar framtid.

···