Tomas Moberg |

Artiklar

Kejsarmakt

Planeten har gränser som inte får överskridas om betingelserna för liv ska kunna upprätthållas på lång sikt. Gränserna för samhällets metabolism med naturen har aldrig varit så tydliga som nu. Men samtidigt som jordens ekosystem utsätts för allt större påverkan – genom klimatförstöring, markförstöring, skogsskövling, massutrotning och krigföring, för att nämna några av de sociala processer som hotar mänsklighetens fortsatta existens – råder det fortfarande stor enighet om att ett hållbart samhälle mycket väl kan vara kapitalistiskt, det vill säga, i praktiken inte behöver respektera planetens gränser. Denna motsägelse går givetvis att maskera på olika sätt, men inte i längden. Är vi verkligen oförmögna att skapa något annat än ett i grunden självutplånande samhälle?

Idag borde det vara uppenbart för de flesta att den politiska och ekonomiska makten blir alltmer koncentrerad, samtidigt som det blir allt svårare att dölja detta faktum bakom en ideologisk fasad. Inga PR-kampanjer, ingen politisk populism, kan i längden stå emot den både obehagliga sanningen: den att vi lever i ett ledarskapslöst samhälle byggt på institutionaliserad förnekelse, till synes oförmöget att förstå grundläggande ekologiska samband, oförmöget att dra korrekta slutsatser och oförmöget att handla långsiktigt hållbart. Men ett samhälle eller en civilisation som bygger sitt välstånd på ohållbar grund och på bekostnad av framtida generationer, kan inte – hur mycket kapitalismens tillskyndare än hävdar något annat – överleva i längden. Löften som är omöjliga att infria hjälper oss inte, kommer aldrig att hjälpa oss.

Exakt hur många år vi har på oss att vända den negativa utvecklingen är mindre intressant. Det viktiga är att vi omgående börjar genomföra radikala förändringar på alla skalnivåer. Så länge vi överutnyttjar ändliga resurser – överskrider planetens gränser – är vi dömda att försvinna som art. Det borde alltså vara dags att ställa om samhället i hållbar riktning. Eller? Hur ska vi klara oss utan kärnkraft, kol, olja och naturgas? Kan vi verkligen överleva utan tillgång till fossila energislavar? Är vi verkligen beredda att göra de uppoffringar som krävs, att arbeta för ett radikalt annorlunda samhälle, att leva utan överflödskonsumtion, ekonomisk tillväxt och fossil energi? Frågan är inte om vi vågar bryta med det mesta som går att bryta med. Frågan är om vi har något alternativ.